Slut

Ni har säkert redan misstänkt detta, nu är det slutbloggat för min del. Jag skiter i det här. På sistone har bloggen bara varit ett överhängande dåligt samvete och inte ett dugg kul. Så det får vara. Nu ska jag bara tillbringa mina dagar vid vaxduken istället.

Dukarnas duk

Så har det då skett. Jag har blivit ägare till en vaxduk. Inte i min vildaste fantasi trodde jag någonsin att det skulle ske. Inte nog med att den lyser med sin mycket synliga närvaro i matrummet, jag har till och med lyckats lovorda den för våra gäster. Jag vet inte vad nästa steg kan tänkas vara efter detta, men jag är säker på att det inte var det sista.

Alperna

Med Oz åkte vi till alperna och kollade in snön. Nästa gång vi åker dit blir det skidåkning för hela familjen.

Sociala föräldrar

Som gravid blev jag alltid puffad i sidan av den jag gick med på stan så fort en annan gravid närmade sig, lite "kolla, hon är också gravid", ungefär som att vi gravida var som ett gäng busschaufförer som gick runt och hälsade på varandra. Vilket jag vägrade att tro. Nu vet jag bättre. Vi småbarnsföräldrar är som busschaffisarna. Vi ler och nickar åt varandra på stan. Vi småpratar i trappuppgången eller i lekparken eller var det nu kan tänkas vara. Det måster märkas väldigt tydligt på mig att jag är ovan vid det nya sociala beteendet. Efter att ha fått alla frågor om namn, ålder, längd och så, vet jag inte annat än att le och upprepa samma frågor. Och det är faktiskt himla trevligt. Hur kommer det sig att det känns så konstigt för mig att vara lite social med främlingar? Och hur kommer det sig att det bara är den här lilla perioden i ens liv som man får vara sådär jättesocial och bara ägna hela dagarna åt att småprata med främlingar, fika med andra föräldralediga och promenera med nya bekantskaper? Varför kan jag inte få tillbringa hela mitt liv på det här sättet? Varför är den här perioden snart slut?

Censurerad

Jag vet, jag har inte bloggat på hur länge som helst nästan. Och det är inte att jag inte har något att skriva, jag har massor. Men så är det också lite svårt att blogga om moderskapet, man tycker en massa men det finns så många åsikter så det är väldigt lätt att trampa någon på tårna. Det finns säkert en hel del mammor som tycker jag gör helt galet vissa saker med Oz, precis som jag själv bara kan förundras ibland över vilka val folk gör med sina barn. Därför sållar jag. Och sållar. Och sållar så att det knappt blir något kvar att säga. Och därför är det tyst.

Klädesförmaningar

"Keep away from fire", står det på en body som jag har köpt till Oz. Eh? Varför inte helgardera sig och sätta lappar med "Don't throw out of window" och "Don't run down with a car".

Änglar och demoner

Barn tar fram det bästa likväl som det riktigt värsta hos folk. Jag har sällan fått så många leenden som när jag är med Oz, och folk riktigt springer fram till oss för att få chansen att hjälpa till med barnvagnen uppför någon trappa eller över något hinder. Även om jag oftast inte behöver någon hjälp, för barnvagnar idag är ganska terränggående, så blir jag rätt rörd av de som bara knuffar sig fram för att erbjuda sin hjälp. Fastän jag insisterar på att jag klarar mig själv står de ändå där och lyfter och har inte hört mina protester, allt i sin iver att visa sin goda vilja. Och det är ju fint.

Sen finns det de dolda djävlarna, som kommer fram när barn visar sig och som gör mig riktigt mörkrädd. De suckar och muttrar högljutt när vi kommer in i en trång butik och knuffar gärna till oss så vi ska känna oss riktigt i vägen. De knuffar de äldre barnen när barnen står lite i vägen på bussen. De gasar när barnvagnen är halvvägs över övergångsstället, som att de hoppas att de ska "råka" köra över oss. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att de överhuvudtaget finns och jag inte alltid kan finnas där och skydda Oz från dem, eller vad de kan ha råkat ut för i deras egen barndom som gör att de har sådana aggressioner mot barn, eller bara att de är så fruktansvärt många. Jag vill bara hålla Oz i min famn för alltid och bara låta honom titta fram när det bara finns de där goda människorna i närheten.

The mom song

Det har bara börjat. Att vara mamma.

Vill flytta

Vi håller på och tittar på ny lägenhet. Jag får frågan vart vi ska flytta.
Till samma område som vi redan bor i.
Jaha, men då vill ni ha större?
Näää, inte nödvändigtvis.
Men fler rum?
Nej nej, det räcker som vi har.
Förvirringen blir bara större och större hos omgivningen.
Men varför ska ni flytta då?
Jag gillar att flytta, svarar jag då och tycker att svaret är självklart, och omgivningen får acceptera. Förutom en speciellt uppmärksam vän.
Nej det gör du ju inte alls det! Du flyttar och sen kommer du vara jätteledsen och sakna den gamla lägenheten.
Och jag inser att hon har rätt. Jag kommer verkligen verkligen sakna den här lägenheten. Kanske gråta lite och vilja tillbaka hit. Men det förändrar inte att jag fortfarande vill flytta. Men helst vill jag både och. Eller egentligen vill jag alla hundra alternativ. Och hur gör man det? Det är bara att inse att vissa val går bara att göra en åt gången. Livet har ibland för få dimensioner.

Talanger

Oz kompis Xander har redan lärt sig krypa. Oz är inte riktigt där än. Men hans mamma vill ju ändå att folk ska beundra hans färdigheter - så jag har lärt honom annat. Oz kan numera spela fotboll, ja till och med dribbla, och även - hör och häpna - spela på läpparna. Jag har drillat honom så till den grad att så fort hans fötter kommer i närheten av en boll börjar han röra dem hejvilt, och det går inte ens att tvätta av hans ansikte utan att han tror att det är dags att börja spela på läpparna.

Och jag är så stolt så jag nästan spricker.

Jag hittar ingen bild på detta, så ni får nöja er med den här humörhöjande grötsessionen:

Inte alltid rätt

Trots allt snack om kläder hit och dit och min angelägenhet om att Oz ska vara snygging i sin outfit, så blir det inte alltid helt rätt. Hur tänkte jag här egentligen??

Internet

Hur i hela världen gjorde man innan internet fanns? Och vad gjorde man innan internet fanns? Jag kan bara inte förstå det. Jo, jag kan faktiskt berätta en liten historia om vad i alla fall jag gjorde innan internet fanns. Rastlös, som jag är nu, var jag även som tonåring. Frågan var bara hur man hittade på nya saker att göra. Hur man ens listade ut vilka nya saker det fanns att göra. Jag satt ofta med Gula Sidorna (ni minns, telefonkatalogens del för företag och organisationer) i famnen och bläddrade. Det var min uppslagsbok över världen utanför hemma. Där satt jag, på golvet i källaren, och bläddrade bland alla företag som beskrev vad de kunde erbjuda. Av en ren slump hittade jag fallskärmsklubbar. Jag hade inte ens en aning om att man kunde hoppa fallskärm utanför filmens värld. Det var alltså så slumpartat jag hamnade i den världen som sen skulle komma att vara en stor del av min identitet för många år framåt. Det hade lika gärna kunnat bli nånting annat.

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen... Jag letade efter en hylla till sovrummet häromdan och med en exakt bild av hur jag ville ha den googlade jag fingrarna blodiga. Antingen skulle jag få nöja mig med en variant från IKEA, i helt fel färg, men för en väldigt billig peng, eller så skulle jag få bita i det sura och köpa en snoffsdesignad helt rätt men riktigt snordyr. Tills jag till slut hittar den här killen i Boden som säljer sina egendesignade prylar på internet. Han gör hyllan på beställning för en liten skitpeng, jag får den efter en vecka och den är mycket snyggare än t o m dyra snoffsdesignen. På fakturan ser jag mitt kundnummer, nummer 45. Utan internet hade vi aldrig hittat varandra, inte ens med gamla hederliga telefonkatalogen till hjälp. Så vad gjorde man innan internet? Man fick helt klart antingen gå runt halvnöjd eller leva i slumpens händer.

Vår pension

Man ger allt till sina barn och tror därför på nåt sätt att man kommer få tillbaka. Lite skämtsamt hör man föräldrar säga saker som att "vi tänkte att han skulle satsa på tennis, det är mycket pengar i det" och helt krasst ta för givet att det kommer gagna dem ekonomiskt att ungen blir snorrik. Så är det ju naturligtvis inte. Därför är vi lite förutseende. Om Oz blir fotbollsproffs har vi därför en bild som vi kan sälja skitdyrt och leva lyxliv som lyckliga pensionärer. Jag menar tänk om det fanns en sån här bild på typ Zlatan eller nån. En annan bild i samma serie visar fotbollen med dess logga som är ett mycket känt blöjmärke. Men den spar vi som ett ess om det skulle bli aktuellt. Det är nog så här man får göra. Vi ska ta lite bilder på honom på en golfbana, på en scen med en elgitarr i famnen och i en direktörsstol med cigarr i mungipan. Bara för att gardera oss. Det är ju faktiskt vår pension vi pratar om här.

Mina klädfördomar

I Stockholm råder största stadsdelssegregationen. Inte bara rackas det ner på den stadsdelen som man själv inte tillhör, man måste även vara tydlig med vilken stadsdel man själv tillhör för att ingen ska tro nåt annat. För tänk om någon på Östermalm skulle misstas med att vara södermalmare. Eller vice versa. Hemska tanke. Ett sätt att visa sin tillhörighet är genom sina barns kläder. Här har jag börjat se ett mönster. Södermalms-Svensson klär sina barn i Second hand-kläder, men det ska ändå helst vara nåt udda märke, inte H&M, Åhléns eller KappAhl. Södermalms-snobben handlar på Polarn o. Pyret. Vasastan-, och Kungsholmen-Svensson handlar på Åhléns, snobben däremot klär barnen i märken som molo och Katvig. På Östermalm handlar Svensson på Lindex medan snobben kör på märken som Burberry och Gant. På ett sätt kan jag tycka att det är tragiskt när föräldrar stenhårt för över sin imagehysteri på sina barn, samtidigt är det ju faktiskt så man visar vem man är, genom sin frisyr, egna kläder, bil, möbler, barnen, ja allt.

På något sätt försöker jag stå över det där. Jag vill inte att Oz ska vara fast i sin lilla box av hur han förväntas vara. Men när jag för någon månad sen svarade en expedit med att "nej nej, den där bodyn går inte, Oz klär inte i den färgen" insåg jag att jag nog ändå har en image som jag för över på honom. Och hur skulle man kunna vara en neutral förälder? Går det?

Besatthet

Som småbarnsförälder är man besatt av sömn har jag upptäckt. Oz sömn i första hand, men det är mest för att den har en direkt påverkan på min sömn. Jag kan sitta timtals och bara prata om sömn med en annan förälder, läsa allt om sömn som jag kommer över på internet eller i böcker, fråga råd från alla som kan tänkas ens veta lite i ämnet. Dagslurarna handlar bara om att Oz varken ska vara för trött eller för pigg när det sen är läggdags för kvällen, så att natten blir bra. Han måste få i sig så mycket som möjligt av gröten på kvällen för att han ska vara mätt hela natten och inte vakna av hunger. Ändå sover han bra. Och således jag med. Jag har verkligen inget att klaga på. Så jag undrar varför jag fortfarande är så besatt av ämnet och inte kan bara koppla av? Är det andras besatthet som spär på min besatthet kanske? Eller är det för att en sån enkel sak inte alls längre är självklar och att det dessutom numera och för många år framåt är utom min kontroll hur jag ska få sova? Fast då borde jag ju istället bara gilla läget och flyta med. Varför förstår inte jag det?

Dagens ångest

Jag har funderat fram och tillbaka vad som är bäst. Bo i stan eller på landet. Visst, jätteskönt att vara mammaledig mitt i stan, att gå ut och fika när som helst, att ta en promenad med kompisar när som och att kompisar kan komma hem och hälsa på när de önskar utan att det blir en större grej. Men å andra sidan, får Oz bestämma kanske han faktiskt helst vill bo där det finns en stor gräsmatta utanför dörren, där han kan springa och lära sig cykla alldeles vid hemmet. Utan att det blir en för stor grej. Och så idag såg jag en liten tjej, kanske två år, som blev rastad av sin mamma. Hon blev verkligen rastad. Tjejen hade ett koppel runt sig och mamman stod och ryckte lite för att få fart på henne. Det fick mig verkligen att känna panik. Klaustrofobi. Å lilltjejens vägnar. Jag som trodde att det bara var landet som kunde ge den klaustrofobiska känslan. Nu förstår jag att stan förmodligen kan ge minst lika klaustrofobiska känslor.

De tre spotify-stadierna

Jag trodde att om jag hade verkligen skitmycket musik, då skulle jag inte gör annat än bara lyssna och hitta en massa ny och spännande musik! Och så äntligen fick jag Spotify. Efter att ha haft Spotify i en månad har jag redan gått igenom de tre Spotify-stadierna och mitt förhållande med Spotify liknar vilket avdankade förhållande som helst:
Nyförälskelse
Man gör inget annat än bara lyssnar på ny musik och hittar nya artister. Precis som jag trodde att det skulle vara.
Inflation
Det finns så mycket musik, typ all musik i hela världen, så nyfikenheten börjar lägga sig. Jag lyssnar på samma musik och slår till och med ibland på iTunes. Tänker att jag kan ju alltid leta ny musik nån annan gång.
Desillusion
Man märker att "typ all musik i hela världen" egentligen är väldigt väldigt lite. Att hitta ny spännande musik är inte alls så lätt märker jag när jag först försöker hitta soundtracket till juno och när det inte går letar reda på låtlistan till soundtracket för att leta efter varje spår och skapa en spellista och upptäcker att det inte var ett dugg lätt. Nu är jag lite sur på Spotify men kör på ändå. Alltså, Spotify rockar fortfarande.

Livlig - ungefär som en febrig Oz

Oz är sjuk. Som säkert de flesta nyblivna föräldrar är vi sjukt överdrivet oroliga. Vi ringer nervösa telefonsamtal, googlar och kollar öppettiderna på närmaste lättakut. Tempen visar att han har 1,5 grader mer än han brukar ha. Det låter mycket. Vår BVC-tant har sagt att det är dags att åka in till sjukhus först när vi inte längre tycker att vi känner igen vårt barn. Så vi granskar honom. Han är tydligt trött. Orkar inte riktigt hänga med. Orkar inte riktigt hoppa och studsa som han är van vid, men försöker tappert ändå. "Känner vi igen honom fortfarande tycker du?" frågar jag Charles. Han tänker efter en stund. "Jag trodde alltid att vi skulle få ett livligt barn. Och det var ungefär såhär jag tänkte mig att han skulle vara då."

Han kanske inte är så farligt sjuk ändå.

Att välja och att välja bort

Mitt ständiga problem i livet är vad jag ska göra när jag blir stor. Så länge jag minns har jag funderat över det och stundtals tyckt mig ha kommit fram till vad som är min egentliga dröm och mening med livet, bara för att i nästa sekund hitta nånting helt annat. Stora delar av min högstadietid satt jag med VHS-katalogen i famnen och läste på om yrkena, föll för det ena märkliga yrket efter det andra, vilket slutade i att jag till slut utantill lätt kunde redogöra för de allra mest nischade yrkena och vilken utbildning som kunde ta mig dit. Känslan som jag hade väldigt väldigt tidigt var inte att livet var för kort, utan snarare att ett liv är alldeles för lite. Jag skulle behöva sisådär en femtio liv kanske för att kunna slappna av och hänge mig åt något fullt ut. Jag kan nog upplevas som smått schizad där jag hoppar mellan olika utbildningar och olika yrken, men alltid lika bergsäker på att jag nu, just nu, har kommit på vad jag vill göra med mitt liv.

Nu tänker ni att tjejen kan inte välja, det är det som är problemet, men icke! Att välja är mitt minsta problem, det är att välja bort som jag inte klarar av. Varje val innebär att väldigt många andra möjligheter måste bort.

Mitt sista hopp stod så till föräldraledigheten. Nu tänkte jag att jag skulle få tid att tänka efter vad det är jag vill göra och kanske till och med komma en bit på väg med nån av mina idéer. Halva ledigheten har nu gått och jag kan lugnt konstatera att det är nog det här som är mitt livsöde, att aldrig kunna välja bort. Och att jag därför alltid kommer att befinna mig där mittemellan två eller flera alternativ. På väg och aldrig framme. Men å andra sidan har Oz visat mig att jag nu och för all framtid ändå är framme, med honom. En del av mig kan äntligen koppla av och bara njuta. Jag kan lätt välja bort vad som helst för mitt liv med Oz. Jag är framme.