Att välja och att välja bort

Mitt ständiga problem i livet är vad jag ska göra när jag blir stor. Så länge jag minns har jag funderat över det och stundtals tyckt mig ha kommit fram till vad som är min egentliga dröm och mening med livet, bara för att i nästa sekund hitta nånting helt annat. Stora delar av min högstadietid satt jag med VHS-katalogen i famnen och läste på om yrkena, föll för det ena märkliga yrket efter det andra, vilket slutade i att jag till slut utantill lätt kunde redogöra för de allra mest nischade yrkena och vilken utbildning som kunde ta mig dit. Känslan som jag hade väldigt väldigt tidigt var inte att livet var för kort, utan snarare att ett liv är alldeles för lite. Jag skulle behöva sisådär en femtio liv kanske för att kunna slappna av och hänge mig åt något fullt ut. Jag kan nog upplevas som smått schizad där jag hoppar mellan olika utbildningar och olika yrken, men alltid lika bergsäker på att jag nu, just nu, har kommit på vad jag vill göra med mitt liv.

Nu tänker ni att tjejen kan inte välja, det är det som är problemet, men icke! Att välja är mitt minsta problem, det är att välja bort som jag inte klarar av. Varje val innebär att väldigt många andra möjligheter måste bort.

Mitt sista hopp stod så till föräldraledigheten. Nu tänkte jag att jag skulle få tid att tänka efter vad det är jag vill göra och kanske till och med komma en bit på väg med nån av mina idéer. Halva ledigheten har nu gått och jag kan lugnt konstatera att det är nog det här som är mitt livsöde, att aldrig kunna välja bort. Och att jag därför alltid kommer att befinna mig där mittemellan två eller flera alternativ. På väg och aldrig framme. Men å andra sidan har Oz visat mig att jag nu och för all framtid ändå är framme, med honom. En del av mig kan äntligen koppla av och bara njuta. Jag kan lätt välja bort vad som helst för mitt liv med Oz. Jag är framme.