Slut

Ni har säkert redan misstänkt detta, nu är det slutbloggat för min del. Jag skiter i det här. På sistone har bloggen bara varit ett överhängande dåligt samvete och inte ett dugg kul. Så det får vara. Nu ska jag bara tillbringa mina dagar vid vaxduken istället.

Dukarnas duk

Så har det då skett. Jag har blivit ägare till en vaxduk. Inte i min vildaste fantasi trodde jag någonsin att det skulle ske. Inte nog med att den lyser med sin mycket synliga närvaro i matrummet, jag har till och med lyckats lovorda den för våra gäster. Jag vet inte vad nästa steg kan tänkas vara efter detta, men jag är säker på att det inte var det sista.

Alperna

Med Oz åkte vi till alperna och kollade in snön. Nästa gång vi åker dit blir det skidåkning för hela familjen.

Sociala föräldrar

Som gravid blev jag alltid puffad i sidan av den jag gick med på stan så fort en annan gravid närmade sig, lite "kolla, hon är också gravid", ungefär som att vi gravida var som ett gäng busschaufförer som gick runt och hälsade på varandra. Vilket jag vägrade att tro. Nu vet jag bättre. Vi småbarnsföräldrar är som busschaffisarna. Vi ler och nickar åt varandra på stan. Vi småpratar i trappuppgången eller i lekparken eller var det nu kan tänkas vara. Det måster märkas väldigt tydligt på mig att jag är ovan vid det nya sociala beteendet. Efter att ha fått alla frågor om namn, ålder, längd och så, vet jag inte annat än att le och upprepa samma frågor. Och det är faktiskt himla trevligt. Hur kommer det sig att det känns så konstigt för mig att vara lite social med främlingar? Och hur kommer det sig att det bara är den här lilla perioden i ens liv som man får vara sådär jättesocial och bara ägna hela dagarna åt att småprata med främlingar, fika med andra föräldralediga och promenera med nya bekantskaper? Varför kan jag inte få tillbringa hela mitt liv på det här sättet? Varför är den här perioden snart slut?

Censurerad

Jag vet, jag har inte bloggat på hur länge som helst nästan. Och det är inte att jag inte har något att skriva, jag har massor. Men så är det också lite svårt att blogga om moderskapet, man tycker en massa men det finns så många åsikter så det är väldigt lätt att trampa någon på tårna. Det finns säkert en hel del mammor som tycker jag gör helt galet vissa saker med Oz, precis som jag själv bara kan förundras ibland över vilka val folk gör med sina barn. Därför sållar jag. Och sållar. Och sållar så att det knappt blir något kvar att säga. Och därför är det tyst.

Klädesförmaningar

"Keep away from fire", står det på en body som jag har köpt till Oz. Eh? Varför inte helgardera sig och sätta lappar med "Don't throw out of window" och "Don't run down with a car".

Änglar och demoner

Barn tar fram det bästa likväl som det riktigt värsta hos folk. Jag har sällan fått så många leenden som när jag är med Oz, och folk riktigt springer fram till oss för att få chansen att hjälpa till med barnvagnen uppför någon trappa eller över något hinder. Även om jag oftast inte behöver någon hjälp, för barnvagnar idag är ganska terränggående, så blir jag rätt rörd av de som bara knuffar sig fram för att erbjuda sin hjälp. Fastän jag insisterar på att jag klarar mig själv står de ändå där och lyfter och har inte hört mina protester, allt i sin iver att visa sin goda vilja. Och det är ju fint.

Sen finns det de dolda djävlarna, som kommer fram när barn visar sig och som gör mig riktigt mörkrädd. De suckar och muttrar högljutt när vi kommer in i en trång butik och knuffar gärna till oss så vi ska känna oss riktigt i vägen. De knuffar de äldre barnen när barnen står lite i vägen på bussen. De gasar när barnvagnen är halvvägs över övergångsstället, som att de hoppas att de ska "råka" köra över oss. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att de överhuvudtaget finns och jag inte alltid kan finnas där och skydda Oz från dem, eller vad de kan ha råkat ut för i deras egen barndom som gör att de har sådana aggressioner mot barn, eller bara att de är så fruktansvärt många. Jag vill bara hålla Oz i min famn för alltid och bara låta honom titta fram när det bara finns de där goda människorna i närheten.

The mom song

Det har bara börjat. Att vara mamma.

Vill flytta

Vi håller på och tittar på ny lägenhet. Jag får frågan vart vi ska flytta.
Till samma område som vi redan bor i.
Jaha, men då vill ni ha större?
Näää, inte nödvändigtvis.
Men fler rum?
Nej nej, det räcker som vi har.
Förvirringen blir bara större och större hos omgivningen.
Men varför ska ni flytta då?
Jag gillar att flytta, svarar jag då och tycker att svaret är självklart, och omgivningen får acceptera. Förutom en speciellt uppmärksam vän.
Nej det gör du ju inte alls det! Du flyttar och sen kommer du vara jätteledsen och sakna den gamla lägenheten.
Och jag inser att hon har rätt. Jag kommer verkligen verkligen sakna den här lägenheten. Kanske gråta lite och vilja tillbaka hit. Men det förändrar inte att jag fortfarande vill flytta. Men helst vill jag både och. Eller egentligen vill jag alla hundra alternativ. Och hur gör man det? Det är bara att inse att vissa val går bara att göra en åt gången. Livet har ibland för få dimensioner.

Talanger

Oz kompis Xander har redan lärt sig krypa. Oz är inte riktigt där än. Men hans mamma vill ju ändå att folk ska beundra hans färdigheter - så jag har lärt honom annat. Oz kan numera spela fotboll, ja till och med dribbla, och även - hör och häpna - spela på läpparna. Jag har drillat honom så till den grad att så fort hans fötter kommer i närheten av en boll börjar han röra dem hejvilt, och det går inte ens att tvätta av hans ansikte utan att han tror att det är dags att börja spela på läpparna.

Och jag är så stolt så jag nästan spricker.

Jag hittar ingen bild på detta, så ni får nöja er med den här humörhöjande grötsessionen: