Sociala föräldrar

Som gravid blev jag alltid puffad i sidan av den jag gick med på stan så fort en annan gravid närmade sig, lite "kolla, hon är också gravid", ungefär som att vi gravida var som ett gäng busschaufförer som gick runt och hälsade på varandra. Vilket jag vägrade att tro. Nu vet jag bättre. Vi småbarnsföräldrar är som busschaffisarna. Vi ler och nickar åt varandra på stan. Vi småpratar i trappuppgången eller i lekparken eller var det nu kan tänkas vara. Det måster märkas väldigt tydligt på mig att jag är ovan vid det nya sociala beteendet. Efter att ha fått alla frågor om namn, ålder, längd och så, vet jag inte annat än att le och upprepa samma frågor. Och det är faktiskt himla trevligt. Hur kommer det sig att det känns så konstigt för mig att vara lite social med främlingar? Och hur kommer det sig att det bara är den här lilla perioden i ens liv som man får vara sådär jättesocial och bara ägna hela dagarna åt att småprata med främlingar, fika med andra föräldralediga och promenera med nya bekantskaper? Varför kan jag inte få tillbringa hela mitt liv på det här sättet? Varför är den här perioden snart slut?