Spjälsängsantiklimax

Vi köpte två spjälsängar på loppis i somras för att vi tyckte det skulle vara trevligare, charmigare, roligare och finare med något annat än ikea-spjälsängen. Nu kommer en lång berättelse bara för att få er att förstå hur mycket jobb vi har lagt ner på dem. Spjälsängarna kördes från en ö till vårt sommarställe. Där valde vi ut den finaste av de två och slipade ner den gamla färgen från den. Varenda en av de 22 spjälorna måste slipas för hand. Dekoraktionerna måste slipas för hand. Mellan varje spjäla måste det slipas för hand. Sen tvättas och målas. Varje del målades minst tre gånger för att det skulle bli riktigt riktigt fint. Och sen transport med 50-talssängen in till lägenheten. Eftersom vi inte visste vilka skruvar och vilken botten som hörde till vilken säng var vi tvungna att ta allt in till stan. Hittade rätt botten, rätt skruvar och satte ihop allting jättefint och var så nöjda så.

Sen kom det till oss helt plötsligt. Insikten. Man hade inte samma säkerhetskrav på 50-talet som idag. I och för sig brukar jag försöka ha lite perspektiv när det gäller sånt. Inser att det går trender i säkerhet. Jag satt aldrig i någon bilbarnstol som bebis, fanns det ens? Vi stod upp och hoppade runt, eller låg och sov på tvären i baksätet när det var bilresa. Eller lagade mat i husvagnen under tiden pappa körde. Vi hade inga cykelhjälmar. Skydd i slalombacke var bara att glömma, off-pist eller inte. Det var ingen som tyckte vi var osafe. Det var bara så det var då. Och mina barnbarn kommer förmodligen att gå runt som Michelingubbar och vi kommer tycka att det var helt galet vad lite säkerhetsmedvetenhet som fanns år 2008.

Trots det perspektivet kan jag inte med att låta Oz sova i en säng som inte uppfyller gällande säkerhetskrav. Förmodligen åker sängen därför på tippen. På samma sätt som den spjälsäng som vi nu måste köpa, ikea eller whatever, kommer hamna på tippen om sådär en tjugo år, med just samma argument. Inte säker nog.

Inte säker nog